Fredagen spenderades med shopping. Köpte kläder mm. Burlington är en riktigt trevlig bekantskap när det gäller märkeskläder till skäliga priser.
Lördag var det full rulle igen. Damerna var klara med jobbet så nu var det Manhattan som gällde. AnaLorena som bestämt sig för att inte handla till bebisen som är på väg gjorde precis tvärt om. Det gjorde hon i Florida också… 🙂
Marcia köpte presenter till dem där hemma. Sin vana trogen var det Hard Rock Café som gällde.
Promenaden från södra till mellersta Manhattan kändes fortfarande i benen. Vi började morgonen med en turistbuss tur från Times Square ner till södra Manhattan för att där vända upp mot norr igen. Åka turistbuss känns hur larvigt som helst. Men attans vad bra det är. Man får se massor på kort tid, och får dessutom information om vad det är man ser.
Jag gillar bäst att se nya städer på cykel. Man kommer fram hyfsat snabbt och kan stanna var man vill. Näst bästa alternativ är att gå. Nr tre är turistbussen. Vi klev av vid Rickfeller Center, nästan ända tillbaka till Times Square.
S:t Patric’s Cathedral hägrade ett besök. Stort, vackert, imponerande. En stund senare fortsatte vi upp mot Central Park. Nu började hungern göra sig påmind. Hmmm… Bi bestämde att det får bli MacDonalds. Billigt men knappast bra. Vi knatade 7th Avenue norrut, stannade i varenda korsning och spanade. Inte en enda Donken så långt ögat nådde. När man inte vill ha deras käk så ser man dem överallt. Men när det är tvärt om?
Fiket vid Central Park Zoo gav oss hopp. Men ett hastigt överslag av priset för två ‘måltider’ landade på orimliga 120 kr. Vi gick vidare en liten bit till innan vi vände om mot Times Square. Vi såg för lite men tar igen det nästa gång. Nu var siktet inställt på presenter till brorsbarn i Guatemala och vuxna tonåringar i Sverige.
När vi återförenats med AnaLorena och Isa tog vi turistbussen igen för att ta oss mot Empire State Building. Att resa med kvinnor är ett gissel ibland. De har en förmåga att besöka butiker av alla de slag…. Nåja, en och en halv timme senare var vi äntligen framme. Nästan ingen kö. Hiss upp till 80:de våningen. Första kön att traggla sug igenom. Alla erbjöds nu att gå upp sex våningar. Vi som skulle upp till 102 våningen skulle finna vår hiss där.
Jag gick upp i Frihetsgudinnan när jag var 15. Jag gick från Battery till Central Park häromdagen. Klart som 17 att jag gick upp sex våningar nu. Fattas bara annat.
Utsikten från 102 våningen är hänförande. Solen visade sig till hälften på väg ner i öster. Någon liten minut senare var bara en gnutta synlig över horisonten. Dagsljuset tonade sakta bort över staden. Allt fler glittrande gatubelysningar tändes. Vackert är ett gott ord för att beskriva utsikten.
Under tiden som jag och Marcia var i Epire State Building så var AnaLorena och Isa och kikade på The Lion King Show på Broadway. Vi återförenades med de båda efteråt.
Buss till Staten Island mitt i natten. Klockan halv sju skulle flyget lätta. Nu återstod att packa ner allt vi köpt, fördela vikt mellan de olika väskorna så ingen skulle tvingas att betala extra, duscha, byta till fräsha kläder mm. klockan tickade snabbt vidare mot halv fyra då taxin skulle komma. Moster Mimmi hade fixat got kaffe och goda spanska mackor. Mums! Rostat bröd, olivolja, vitlössalt, ost och en skiva tomat. Himelskt got mitt i natten.
På Newark Airport ville man inte släppa ut mig från landet. För enligt datasystemet krävdes det visum för mig för att komma in i Guatemala! Marcia blev orolig. Fakta är att Jag som svensk och medlem I EU inte behöver visum till varken USA eller Guatemala. Men kvinnan som först skötte det hela förstod inte vad ‘service minded’ är. Hennes manliga kollega förstod bättre.
Saken var den att systemet sade att jag som utlänning behöver visum till Guatemala efter 90 dagars vistelse i landet. Om de vill ha det så är det deras sak att kräva dig på visum efter 90 dagar – sade karln som hanterade vår avgång på flygplatsen, och klickade på ‘OK’ på sin datorskärm. Så var den saken biff och Marcia kunde lugna ner sig… 🙂 Till saken hör att jag behövde inget visum för Guatemala när jag lämnade Sverige i april eller när jag var i Miami i maj månad.
Allt löste sig till slut och vi kunde resa hem. Men det är lite märkligt när man ser på saken … Det är krångligt att ta sig in I USA numera pga 9/11. För en stund trodde jag att det skulle vara lika krångligt att lämna landet… Ska man skratta eller gråta åt det hela?
Jag sover inte på flygplan annat än mycket korta stunder. Det är obekvämt, trångt och bullrigt. Tysta flygplan finns bara på film. I verkligheten bullrar de som bara den. Men nu sov jag. Somnade snabbt och vaknade inte förrän det var dags att landa i Huston. Samma sak på flyget till Guatemala. Vaknade några minuter fore landing. Skönt att flyga så. Sova istället för att känna tristessen som man försöker hålla på avstånd med hjälp av DVD-filmer mm. Sova är bättre. Resan går liksom fortare då… ZZzzzzz….
Känslan av att lägga sig i sin egen sang var såå skön. Somnade vid sextiden för att vakna tolv timmar senare. Lite sömn under dagarna i New York tog ut sin rätt.
Härlig resa. New York är en stilig stad. Intrycken väldigt många just nu.
New York – jag kommer tillbaka.
